2020 var året då allt stannade. Helt plötsligt skulle alla leva som jag gör i vanliga fall… hålla sig hemma efter timmarna på jobbet, undvika att socialisera, inte resa till sol och värme. Inget av det har påverkat mig personligen, förutom alla inställda utställningar. Visst, det är väl futtigt att ens tänka tanken… men det känns så himla ledsamt. Jag känner helt enkelt att jag drabbats av utställningsabstinens….
Ärtan som fyller 1 år 20 maj och skulle få en mjukstart som junior. Lilla Fröken/Mums-mums som skulle få tävla som minivalp – en ny åldersklass på alla SDHKs utställningar. Och älskade Patrik som vid 3 1/2 år aldrig varit vackrare.
Självklart finner vi oss i det, och förstår orsak och verkan. Jag känner också stor irritation när jag läser alla FB-inlägg, som helt skamlöst, diskuterar hur man ska kunna bryta mot gällande bestämmelser för att kunna para utomlands, exportera valpar eller importera. Det är inte OK och jag skäms lite lagom över mina gelikar inom ”hunderiet”. Själv försöker jag vara flexibel, en parning som skulle skett i Norge får glömmas den här gången. En valp som jag verkligen ville ha, inte ofta jag blir så förtjust i en hund längre, får någon annan glädje av etc etc.
Jag försöker se det positiva i det hela. Som när Patrik stormade fram över ett nyligt upptinat fällt som visade sig vara helt täckt av kardborrar. Och jag lovar att vintern inte hade tagit funktionen ur dessa pälsätande växter. Jag kan spara en liten slant när det gäller bilen eftersom vi bara ska köra korta sträckor. Och jag kan spara STORA summor i anmälningsavgifter, resor och boende.
Men lite ledsamt är det, utställningar är den där lilla guldkanten i tillvaron som man har som hunduppfödare. Och det är många 2-benta som jag kommer sakna att träffa. Tills livet återgår till det normala får jag ta ett glas vin, bläddra bland gamla bilder och återuppleva segerns sötma.
